Igår upplevde jag en bilfärd jag sent kommer glömma. Bil är vanligtvis ett hjälpmedel som jag är väldigt tacksam att få tillgång till. Det underlättar mycket i vardagen, och är som vi i Sverige på 2010 talet säger, mycket tidseffektivt. Helt finemang när man ska hinna med allt vad det kan vara för otroligt nödvändiga saker man ska hinna med under dagarna.
MEN. När det råder "rekordkyla" i Sverige i januari månad, så är våra små färdmedel inte riktigt anpassade för det, och det var just det jag fick uppleva igår.
Jag skulle kl 09.00 ta mig ner till Trosa för att jobba. Jag är lite extra frusen på morgonen eftersom att jag inte gått upp kl 8 på länge. Jag tar för första gången denna vinter som tur är, på mig långkalsonger under mina håliga jeans jag annars går runt i. och vantar. Självklart övrig nödvändig utstyrsel på resten av kroppen. Men sneakers tar jag envist nog. Trots vädret.
När jag kommit till Salem(från midsommakransen) har fortfarande ingen värme kommit igång i bilen, trots att jag haft högsta isande kalla fläkt på hela vägen i förhoppning om att det bara går lite segt pga det extra kalla vädret. Jag ringer mamma och gnäller lite och frågar vad det kan bero på.. Ingen aning, kanske någon säkring.
Det värsta är att man sitter helt stilla, och man inte gärna kan börja gympa framför ratten på motorvägen för att få igång värmen. Nej. Fötterna var värst. Sen fingrarna, men de kunde jag ju ändå trumma med lite fram och tillbaka på ratten.
Det kändes lixom till slut som att tårna skulle gå av om jag vickade på dem.
Det låter kanske lite överdrivet och västerländskt att sitta här och skriva om en timmes bilfärd som en helvetes tur,
Men en timmes plågning i -18 tycker jag rättfärdigar mig att krafsa ner några ord som kvällsunderhållning om frusen frustration.
När jag i alla fall kommer fram emot vagnhärad, uppgiven, känner jag plötsligt en varm pust emot mig och tänker direkt att HA nu har ispropparna smält och h-a-l-e-l-u-j-a nu börjar värmen snart strömma in. Sätter vanten med hålen mot fläkten och vrider på, men efter några sekunder konstaterar jag att detta endast vart en halucination, likt serietidningar med inbillade föreställningar om vattenhål i öknen.. Ja ni vet..
Sedan konstaterar jag vidare att denna värmepust måste varit min självaste själ som flög upp i skyn, antagligen i protest, mot varmare ort över antagligen obestämd framtid.
Trots denna förskräckliga insikt, klarade jag mig hem till mammas brasa för en kort uppvärmning och sedan till jobbet. Bilen hoppade mirakulöst fram sista metrarna in i trädgården efter vild protest sista biten, men motorn kokade och fräste, så nu står rackarn på upptining och meckarna plåstrar förhoppningsvis om gröna blixten(bilen).
Själens frånvaro gör sig påmind när jag just nu finner mig själv inlåst i sovrummet uppkrupen i sängen, smygstrejkande från målning och slipning av jockes och mitt projektbord i vardagsrummet, en dum flickvän. Men det sticker in i hjärnan av oljefärgen. Usch.
Behöver mitt själsskydd tillbaka. Kanske bestämmer sig den för att återvända om jag duschar väldigt varmt.
Slutsatsen av kvällens filosoferande: Det är jävligt kallt ute.
bilder från iittala.com
Igår satte jag också igång med en ny sjal av grytlappar, mitt i processen så börjar symaskinen krångla och efter rådgörande med "symaskinsgrottan" där jag köpt den, måste jag åka ut med den till täby idag för lagning.... Jag har försökt locka hit mamma med hennes symaskin så jag kan göra klart sjalen. Får se ikväll om det blir någon framgång.... Snyggt va!
Detta är en EFTERLYSNING. Jag har gjort sönder mina finaste koppar som jag fyndade för 5 kr ute i bushen på Öland i somras. Jag undrar om du sett koppen någonstans eller har någon relation till den - skriv till mig!!!
www.happycolor.se
